Tänk när man kan genomföra en uppdatering i telefonen eller i datorn utan att be om hjälp. Vilken lycka! En gång i tidernas begynnelse var jag s.k. ”korridorstöd” när vi på min dåva­rande arbetsplats skulle börja använda persondatorer i st.f. skrivmaskiner. Det var alltså jag som skulle hjälpa alla andra som kört fast. Åhh så himla skrämmande och spännande det var när vi fick datorer. Tangentbordet var i stort sett likadant som på den skrivmaskin vi an­vände. Och det var tur för en sådan som jag att kunna fortsätta skriva med alla tio fingrarna på ett alldeles – nästan – vanligt tangentbord. Vilket jag kunde tack vare att jag gått en skriv­maskins­kurs för fru Aulin i Leksand! Det nya med PC var att det fanns några fler finesser i den jämfört med skrivmaskinen. Skärmen på datorn var svart med gul text! Så småningom skulle vi uppdateras till lite bättre datorer och system. Vi fick nu lära oss att använda mus i stället för kortkommandon, som jag tyckte gick mycket snabbare än att irra runt med peka­ren, dvs. musen. Kortkommandona hade man ju i huvudet, några sitter fortfarande kvar. Så småningom fick vi skärmar med svart text på vit bakgrund. Allt för att likna ett skrivet papper!

Det lustiga med datorns intåg var att de som aldrig skulle kunna tänka sig att själva skriva ett brev med skrivmaskin, nu skrev sina korta brev i datorn för då kunde de spara ner det i en ”databas”. Det fick nog de här personerna att känna sig lite moderna och viktiga. De trodde att de lagrade sina brev i en databas!? Nåja. Vi kontorister/assistenter/administratörer var nog kanske inte så imponerade av deras prat om ”databas”. Vi tyckte ju att vår PC med ord­behandlingsprogrammet Word Perfect var precis samma sak som en skrivmaskin bara lite mer avancerad. Men plötsligt skulle varenda liten mellanchef skriva sina brev. Men Jisses – dom förstod sig ju inte alls på hur man ställde in marginaler, fetstil, kursi­verat osv. Eller hur en adress skulle skrivas. Eller hur man skulle avsluta på ett formellt sätt. Men dom skrev ju i sin databas, gu´bevars!! Så småningom insåg dom ju att de formella skri­velserna och de brev som skulle SE bra ut också, skulle lämnas till oss assistenter som var dom som var experterna inom området. Jag glömmer aldrig när en hög tjänsteman skrev ett brev som han ville att jag ”för säkerhets skull” skulle korrekturläsa åt honom. När han såg mina marke­ringar – med rödpenna – tog han sig för pannan och bad att jag skulle skriva om det helt och hållet. Efter det skrev han sina manus och lämnade sedan till mig för korr. och utskrift. Så kontentan är väl kanske att – man behöver inte vara expert på allt bara för att man har en akademisk examen.

Men nu för tiden börjar det nästan bli lite för mycket av teknik överallt. Jag menar alltså mobil­tele­foner, iPads, läsplattor och allt vad det heter. Jag förstår t.ex. inte hur det kan vara mer intressant att läsa i sin mobil när man är ute och går med sitt lilla barn? Ofta ser man bebi­sarna sitta alldeles tysta och frånvarande i sin framåtvända vagn. Det värsta jag sett i den vägen är nog när jag mötte en mamma med barnvagn, som gick och stirrade i sin mobiltele­fon. Den lilla bebisen i vagnen satt hopsjunken i ena hörnet av vagnen med en mobil i han­den, som han satt och tittade på. Omkring oss fanns det massor att se och prata om, t.ex. vitsippor, fåglarna som kvittrade och vi mötte hundar som sprang runt och barn som plockade blommor. Men den här mamman hade inte det minsta intresse för att visa sitt lilla barn värl­den. Nu kom jag plötsligt ihåg en morgon, när jag var på väg till jobbet. Mitt emot mig satt en mamma med ett litet barn i knät och bredvid henne satt hennes väninna. De två pratade om – ja inte vet jag – men barnet gnällde hela tiden, pekade på tågfönstret men mamman visade inte ett dugg intresse, väninnan var mycket mer intressant. Väninnan sa plötsligt något till barnet och pekade ut genom fönstret men mamman säger då ”HAN FÖRSTÅR JU INTE NÅ´T HAN KAN JU INTE PRATA ÄN!” Stackars barn av vår tid.

Visst har teknik och annat gått väldigt fort? När jag läste Dagny Carlssons bok så var det lite fascinerande och tänkvärt hur hon skriver om sin barn- och ungdom. När hon beskriver skolan t.ex., vilken disciplin det var och hur det såg ut i skolsalen, så beskriver hon nästan min skola, när jag gick i småskolan. Inte så stor skillnad. Där stod också katedern på en upphöjning, svarta tavlan, orgeln till vänster, där fröken spelade morgonpsalmen, som ofta var ”Din klara sol går åter upp”, och eleverna sjöng. Vi hade ju lärt oss psalmerna utantill. Jag kan nog de första raderna i alla fall, till de flesta gamla psalmerna. Får barnen nu för tiden lära sig vad en psalm är? 

Välskrivning! Hur många barn lär sig att sitta med det linjerade papperet och anstränga sig för att skriva bokstäverna så prydligt som möjligt?  Om man jämför min skoltid/skolsal med min sons som är född 1976, så är det två helt skilda världar. Lite skrämmande tydligt hur fort utvecklingen har gått för oss jämfört mellan Dagnys tid och min. Vi gick ju i skolan på lördagar också. Då fick vi inte lagad mat till lunch utan för det mesta varm choklad och en smörgås. Skolmaten, inte kommer jag ihåg att vi vägrade äta den, även om man nästan inte kunde få i sig viss mat. Spenatsoppa med ägg­halva i. Hu. Nu för tiden tror jag att maten är mycket godare än vad som skrivs, men det hör liksom till att klaga på skolmaten. Klagade vi någon gång och inte ville äta upp det vi fick, så fick vi höra att vi skulle tänka på de fattiga barnen i Afrika! Blev barnen mätta om vi tvingades äta något som vi absolut inte kunde få i oss utan att nästan kräkas? Jag undrar jag?