Vacker bild. Eller hur? Men Huu så farliga de där små bollarna är!

Vi, två väninnor och jag, satt på en parkbänk (med avstånd mellan oss) och vilade efter en lång skön promenad i det vackra vädret. Vi pratade om väder och vind, presidentvalet i USA och en massa annat, när vi kom in på Pandemin, förstås. Hur har vi hittills stått ut med den här Corona-distanseringen? Inte alls, kom vi fram till. Kanske är det lättare att orka med om man som de flesta av våra vänner, bor ute i landet. Eller inne i Stockholm och har gångavstånd till mycket. De som bor där och i Värmland, Småland och Leksand t.ex. verkar inte ha det så jobbigt. Inte så stor skillnad på före Pandemin och nu? Kanske har vi fel. Det kanske beror på hur och var man bor och vilka intressen man har?

Vi tre har många gemensamma intressen, några egna, men vi kan ändå konstatera att vi alla tre har totalt fel intressen för en pandemi. Vi spelar Bridge, går på konsert, går på bio, går på museum, ser utställningar, träffar vänner i sta´n och sitter länge och löser livets gåtor på olika caféer. Vi tar oss fram enbart med kollektivtrafik. Fel ålder har vi också. Vi bor t.o.m. fel. I en ”närförort”, ensamma i egna lägenheter. Eller kanske mer som Barbro Svensson en gång sa ”Jag bor själv, men jag är inte ensam”. Då var det ännu ingen pandemi i sikte förstås. 

Vi har därför kommit överens om att ”vidta åtgärder” för att klara nästa pandemi som kommer. Att det kommer fler sådana framöver, är vi helt övertygade om. Vi kom fram till att vi först och främst ska köpa var sitt litet hus. Med trädgård som har stor välskött gräsmatta. Vi ska lära oss att odla frukt, grönsaker och blommor. Eller vad man nu odlar i en trädgård. Sedan ska vi lära oss att måla och snickra, sticka, virka och brodera, måla vackra (?) tavlor. Vi ska lära oss att gjuta saker i betong. Dreja vackra krukor i lera. Skaffa varsin lagom stor hund som kräver lagom långa promenader. Vi tänkte också skaffa varsin man som kan hjälpa oss med det vi inte kan göra själva. Eller - kanske delar vi på honom så att vi har vårdnaden om honom var tredje vecka? Eftersom vi är hänvisade till kommunala färdmedel så är det självklart att han har bil så att vi kan göra många utflykter till roliga platser. Och att han skjutsar oss till och från varandra när vi vill träffas. Eller om det blir för besvärligt kan vi ju köpa varsin bil i stället, så vi kan åka till varandra då och då. Kanske behöver vi ett par körlektioner för att friska upp minnet, men det ska vi nog klara. Det enda vi inte kan göra något åt, är åldern, men det är OK.

Sen är vi rustade så att vi också kan leva precis så som de flesta verkar har levt under den här pandemin. Tänkte vi och gick till caféet (Corona-anpassat!) och tog oss varsin kaffe och en god kaka till!