Du borde skriva en bok, sa hon…. Det var så det började, mitt bloggande. Jag har haft så roligt när jag skrivit mina inlägg och när jag fått era kommentarer. Men kanske det nu är dags att ta en paus? Och göra något annat. Några av er – ganska många faktiskt – har frågat om jag inte tänkt på att ge ut bloggen som bok. Kanske det blir en bok ändå, som det var tänkt. Andra säger att mina blogginlägg är mer som kåserier. Så är det kanske – jag skriver kåserier. Men en bok? Vi får väl se vad det blir, jag fortsätter förstås att skriva, men det mesta kanske ska stanna i ”byrålådan”? 

Alla roliga och märkliga upplevelser jag haft, och kommer att få, på caféer och andra ställen och som jag delat med er – undrar hur det blir nu? Kommer jag att kunna behålla det för mig själv? Kanske tycker jag det blir så trist att inte lägga ut det i bloggen och att inte få läsa era roliga kommentarer, så jag fortsätter.

Tänk så många människor man kommer i kontakt med, så många roliga historier man hör när man sitter på café. Oavsett om man ”tjuvlyssnar” eller pratar med någon. Ett exempel är, för en tid sedan, när en stilig, äldre herre började prata med mig. Det var på ett av mina favoritcaféer, och jag tror att det blev den trevligaste tim­men jag haft på länge. Vi pratade om musik, politik (gör jag aldrig annars), böcker och allt mellan himmel och jord. Han berättade att han bott och arbetat lite överallt i världen bl.a. Japan, Korea m.fl. ”fjärran” länder. Tydligen såg han min kanske lite förvånade min när han sa Korea, så han skyndade sig att säga att det var i Syd-Korea han bott många år och att hans barn är födda där.

En väninna han har, som är från Indien men uppväxt i Norge, har nu skrivit en bok om sin uppväxt, med en pappa som tyd­ligen varit en riktig tyrann o sadist. Den kvinnan skulle nu berätta om sin bok, på biblioteket i när­heten av caféet, och han skulle förstås gå dit och lyssna. Den verkade så intressant att jag sedan lånade den på biblioteket, jobbig att läsa men bra.

Boken är Sarita Skagnes självbiografi Bara en dotter. Den är ett tragiskt och berörande vittnesmål om många indiska kvinnors situation. När hon föddes i Punjab var hon den tredje dottern, djupt oöns­kad, pappan försökte döda henne som nyfödd. När han misslyckades så bytte han istället barn med sin syster, han adopterade systerns son, medan hon fick Satwant (som senare bytte namn till Sarita). I den familj hon kom till, utsattes hon under hela sin uppväxt för psykiska och fysiska över­grepp av sina nya föräldrar. Boken handlar förstås om hela hennes liv, tragiskt och på samma gång lite hoppingivande.

Han berättade också att han har en kvinnlig kusin han ofta umgås med, de har så trevligt tillsam­mans. De går på konserter, teater, bio osv., har flera abonnemang på lite allt möjligt, Operan bl.a. ”Man kan prata på ett helt annat sätt med kvinnor”, sa han. Sedan hans fru gick bort pratar och umgås han helst med kvinnor. Det där sa han inte alls på ett flirtigt sätt - i så fall hade jag dra­git öronen åt mig! När han lite senare berättade att hans kusin är 98 år, sade jag förstås Oj! Då skrattade han lite och sa "Ja, jag är nyss fyllda 96!!". Det är svårt att se åldern på folk men att han skulle vara över 90 år, det trodde jag inte. Uppåt 80 – visst, men 96? Håhåjaja!

Som sagt, det var så trevligt att prata med honom. Men det mest fascinerande av allt var när han berättade om sin mor, hur hon fick kämpa för sig och sina sju barn. Hon blev änka när hon var 35-40 år, då hon var gravid med honom. ”Därför beundrar jag alla kvinnor som står ut med en massa besvärligheter som - för det mesta - vi män ställer till med, så som krig, övergrepp och annat”, sa han.

När vi skildes åt berättade han, att han för det mesta tar en promenad hem när han varit i Centrum men ”idag är det så ruggigt väder så jag tar nog taxi hem. Det tar ju ändå en dryg halvtimme att gå, och det är inte trevligt i detta väder”. Säger denne ”gamle” man!

Undrar inte ni hur vädret resten av det här året ska bli? I december tycker jag att det ska komma snö veckan före jul, sedan ska den ligga kvar till sista januari. Efter det får det bli långsamt varmare och varmare så att vi får en ”riktig” vår. Jag vet att jag förra året önskade mig en varm och lång sommar efter den kalla utdragna vår vi hade haft. Aldrig hade jag kunnat drömma om att mina önskningar skulle bli så väldigt överdrivna när dom slog in. Det blev ju mer än man egentligen ville ha. Några av er kanske tyckte det var perfekt och andra kanske hade lite svårt med all denna värme så länge. Men i år ska ni se att det blir precis så som alla vill ha det! Eller hur? Lagom varmt, lagom mycket regn och lagom lång sommar.

Men nu ska jag alltså ”stänga butiken”. Det har varit så roligt, och lite förvånande, att så många läst och tyckt om, det jag skrivit! Tack alla ni (1500-2000 personer) som läst!

Julen är på väg med stormsteg – om man tittar i butikernas sortiment! Därför vill jag förstås önska er en riktigt God jul och ett Gott nytt år! Och förstås en riktigt snöig och lagom kall vinter! Innan det blir sommar. Kanske hörs vi igen, vem vet!

Ha de´ gott!!