Även om jag gått i pension så är juni och juli fortfarande semestertider för mig. Men i år känns det riktigt spännande och skrämmande. Varför då, tro? Jo, jag är absolut väderbe­ro­ende för att må riktigt bra. Därför är jag inte så himla tacksam för att det varit värmerekord i maj månad, då ”brukar” det bli en kall och blöt sommar. Men skönt med värmen förstås efter den långa hemska vintern som aldrig tog slut. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” är det någon lustigkurre som sagt. Fel, säger jag. Om det ösregnar och blåser så inte sjutton mår man bättre om man har regnrock, sydväst och stövlar på sig, vädret är lika fullt ett riktigt skitväder! Inte ett dugg kul att sitta på en uteservering med en kopp kaffe eller nå­got annat, om det är ruskväder.

Varför kom all värme i maj? Kunde man inte fått spara lite till juni-juli? Tiden från maj till mid­sommar är den tid jag tycker är vackrast och speciellt i Leksand förstås. Om man hade kun­nat veta sådant i förväg så hade jag nog bokat en stuga hela maj månad! Men visst – jag åker till Leksand i alla fall så jag hoppas ju på att få några dagar varmt, åtminstone i början. Det har ju hänt att det regnar hela första veckan, sedan blir det fint, soligt och varmt de sista dagarna innan jag ska åka hem igen. Men jisses vad jag gnäller. Vi är ju bara i mitten på juni så det kan ju bli fint om några veckor igen. Till midsommar kanske? Konstigt, men nog var det väl alltid fint väder om somrarna förr i tiden? Jag minns ingen examensdag som varit kall och regnig? Den enda helg som brukade, och brukar vara, kall och regnig är väl midsom­mar­helgen och förstås midsommarafton. Har ni tänkt på, att nu är det bara midsommar kvar innan vi får någon ny långhelg att vila upp oss på! Så ta vara på den, gå ut och sjung ”Visa i midsommartid” så det ekar bland björkarna!! Oavsett väder.

Minnen av alla de slag "poppar" upp i de mest otroliga sammanhang. Häromdagen var jag på Stadsteatern och såg "Besök av en gammal dam", när det plötsligt dök upp ett minne av min första köpta sommarkappa! Den var i ljusbeige tyg och jag var så mallig över den. Än i dag kan jag känna hur den kändes. Nu kom en av skådespelarna in på scenen och hade en fin, ljusbeige sommar­kostym på sig! Precis som min sommarkappa. Min mamma sydde alla våra kläder så att köpa en sommarkappa var nog något nytt. Lite senare i föreställningen kom nästa minne! En av herrarna hade en kavaj som var rutig i mörkgrönt och svart. Jag hade en kjol och bolero i liknande tyg, som mamma hade sytt, när jag första gången var till folkparken i Rättvik på dans! Märkligt hur minnet fungerar ibland? En annan gång ska man berätta för någon vad man gjorde för tre dagar sedan…… det kan gå lite hur som helst det!

För er som ska se Himlaspelet i år – och ni är väl många? – kan jag berätta att jag tror Dan Ekborg blir en lysande Salomo. Han har en av rollerna i "Besök av en gammal dam" och det slog mig att han i någon scen VAR Salomo!! Så Birgit Carlstén har nog gjort ett klokt val – igen! Men en reflektion bara. Innan varje teaterföreställning eller konsert så ber man publiken stänga av sina mobiltelefoner. Lik förbaskat så är det någon som inte förstår att det gäller ”mej” också! Sen tar det en evighet innan den personen kan stänga av den. Jag hörde talas om en skådespelare, som när en telefon började ringa, gjorde ett uppehåll och vände sig mot publiken och sa ”Varsågod, ta ditt samtal du, så väntar vi”. Det hade mötts av en lång och hjärtlig applåd!

Men ibland önskar man att man inte hade telefonen kvar i väskan när man skulle behövt den. Ett sådant tillfälle var en gång när jag åkte hem från Leksand och tåget började sakta in, för att till slut stanna helt. Det händer lite då och då att man blir stående mitt på spåret så det var inget jag tänkte på – förrän jag tittade ut. Vi var nu i Säter och tåget hade stannat precis utan­för min gamla skola, där jag gick mina första två år i småskolan. En röd stuga med vita knutar, faktiskt. Numera är det en rörmokerifirma i det huset. Vi stod så nära, att jag kunde titta in i mitt gamla klassrum. I fönstret stod vackra röda pelargoner. Jag blev så chockad eller perplex så jag satt bara och tittade fascinerat in i klassrummet, kunde nästan höra hur vi sjöng ”Din klara sol går åter upp”, fröken spelade på orgeln. Vet inte om jag satt med ga­pande mun också men jag fattade nog inte riktigt vad jag såg. Så nära min barndom har jag aldrig varit, tror jag. När tåget rullade iväg igen kom jag efter några minuter på – varför i hela fridens da´r tog jag inte en bild på skolan?

När jag åker upp till Leksand nästa gång, ska jag sitta beredd och hoppas att tåget stannar på samma ställe igen. Men egentligen vill jag inte att tåget ska stanna och bli försenat, men bara en liten stund så att jag hinner ta en bild.

Hoppas ni alla får en riktigt lång, varm och solig sommar!!!