Det finns tre perioder i livet - ungdomen, ålderdomen och ”vad pigg du ser ut!”. Det där har Nelson Rockefeller sagt och det är inte utan att man håller med. Nu för tiden händer det att man träffar någon man inte träffat på länge, som säger ”ja du ser ju pigg ut”. Jag vet aldrig om jag ska ta det som en komplimang eller inte. Så där sa aldrig någon när jag var ung? 

Men just nu känns det väl inte så ”piggt”? Hösten kom snabbt, den brukar för det mesta vara regnig, blåsig, trist och vara i tre månader minst. Men inte i år, vi blev bortskämda med att det också blev ett par soliga, varma och vackra höstmå­nader efter denna soliga sommar. Det känns som det har varit sol i ett halvår, som vi fått gotta oss i. Några få kalla undantag, fick vi, men annars tycker jag att vi varit lyckligt förskonade från regn, utom några skyfalls­liknande saker. Förresten, lyckligt och lyckligt? Egentligen är det ju katastrof med all torka.

För något år sedan när jag köpte ett paraply fanns det ett litet kort, fastsatt vid ”handtaget”, med den här dikten. Det är Lisbeth Dahl som skrivit den, riktigt vack­ert skrivet tycker jag. Texten passar kanske bättre in på sommaren förstås, men man kanske kan ta till sig den ändå.

Rainy Days

You sholuld not be sad when it raines

But raise an umbrella that points towards the sky

And while walking with tip-tap steps through the paddle

You imagine all the flowers blooming in the rain.

I slutet på oktober kom kylan plötsligt med raketfart. Nu undrar man förstås – blir det kallt i sex månader nu? Som förra vintern. Det var väl förra vintern som var så kall och lång? Jag har för mig det. Eller också är det för att jag inte kan glömma mina strapatser när jag en vinter skulle till en orto­ped med min onda fot, som jag dragits med några år. ”Det går väl över”, ni vet! Orto­peden ”bor” vid Odenplan en liten bit från t-banan. Det var bara minus 3 gr men blåste väldigt kallt. Det blev till slut så kallt, att när jag äntligen kom fram till Ortoped­kliniken var jag illröd­flammig i ansiktet av kyla, mest på kin­derna. Och nästippen.

Det började med att jag gick åt fel håll – naturligtvis – när jag kom upp från t-banan på Oden­plan. Jag gick en bra bit innan jag kom på att om man läser gatu­numren så himla korkat som jag gjorde så blir det fel. Det stod Västmannagatan 76-50. (Kommer inte ihåg numren exakt, men jag tar några siffror på måfå) Jaha, tänkte jag, det innebär att 76 är närmast här och 50 är väl längst bort och jag ska till 52. Hur tänkte jag - eller hur skriver dom? Så när jag gått ett tag med nerböjt huvud - man måste ju kolla så att man inte halkar också, det var ju både lite frostigt och massor av löv - så tittade jag upp och fick se nr 58!? Jag gjorde en helom­vänd­ning rakt in bland ett gäng dagis­ungar, stackars barn, men dom skrattade och hade så roligt när dom krockade med tanten. Sen var det ju bara att knalla på åt rätt håll. Hade jag gått rätt från början så ligger 52 runt hörnet vid Gustav Vasakyrkan, högst 5 min från t-banan.

Nåja, nu var jag framme och jag kom infarande som ett jehu! Jag pushade nämligen på dör­ren med hela kroppen, men den gick upp av sig själv! Så jag studsade in, illrödfläckig i ansiktet, fnissade och sa med stelfrusna läppar "Ojdå, så´na moderniteter är jag inte van vid". Var fick jag det ifrån? Tjejerna i receptionen skrattade men såg mest förvånade ut. Sen kom jag in till en 10 min. försenad ortoped som bad om ursäkt för att han blev lite sen, "min förra kund var så sen så jag höll på att bli utan kaffe!" Hade kunnat strypa honom. Jag hade inte hunnit dricka kaffe ännu, så jag var förstås väldigt kaffe­sugen. Men jag log så rart så och sa att det inte gjorde nå´t alls. Sen tittade han på mina fötter, framifrån och bakifrån, under och ovanpå, klämde och vred och tryckte och drog i tårna. Hade jag inte haft ont just den da´n så fick jag det nu. Han berättade sedan att jag har nå´t som heter Mortons neurom! Han sa också att en bidragande orsak till att man får det, är att man för ofta och för länge gått med ”spetsiga” skor med hög klack. Så tittade han på mig och sa ”ja, jag antar att det är precis det du gjort”. Det måste jag ju hålla med honom om. Han tittade på mina kängor (med klack och smala tår) och sa ”dom där kan du sluta an­vända direkt! Nu behöver du breda skor och inlägg i skorna!” Va? Breda skor? Inlägg? Jag? Hemska tanke. Sedan fortsatte han med att glatt säga ”dom kostar 1 900 plus 450 för undersökningen". Då tänkte jag svimma. Men han tyckte inte att det behöv­des några form­pressade inlägg, det verkade inte som in­flammationen - sen sa han en massa konstiga ord - och avslutade med att han skulle be en kollega komma in och titta också. Samma undersök­ning igen, lika ont den här gången. Han sa också ”nej jag tycker det är onö­digt med - och så sa han konstiga ord igen - sen sa han till den andra ortopeden - "jag tror att jag har - konstiga ord igen - inne hos mig och dom kostar bara 800 kr (sa han till mig) och mer ska du inte be­höva lägga ut, åtminstone inte än". Och då tyckte jag ju att det blev väldigt billigt. Så nu har jag fula inlägg, dom ska passa i de flesta skor, sa han. Om jag inte absolut måste stappla omkring i skyhöga klackskor!! Eftersom det kan ha varit det som orsakat det hela så av­rådde han mig för det. Så jag lydde, och lyder, honom. Men det tog några veckor att vänja sig. Nu kan jag förstås inte vara utan mina sulor.

När jag använt inläggen några dagar tyckte jag att jag fick lite ont i vänster lår (!?) varje gång när jag gått en bit... Hm. Beror det på inläggen eller har jag fått en ny krämpa? Nåja. Det går väl över. Ja, se alla dessa krämpor man får!

Jag hörde Bert-Åke Varg (86 år) säga i en intervju – Den morgonen man vaknar utan att ha ont någon­stans – då är man död!!

Så kämpa på med krämpor och kyla – det hör till! Och vet ni - snart är det jul igen – och sen vänder det mot sommar och sol!