Visst är det väl en ljuvlig tid just nu? Psalmen har vi väl alla sjungit på skolavslutningen? Men vi sa inte ”skolavslutning”, för oss var det examen och det var en dag när man kände sig lite hög­tidlig. Åtminstone i småskolan/lågstadiet. Vi hade nya fina sommarkläder, pojkarna var vatten­kammade och mammorna – och ibland papporna – var med i klassrummet. Fröken hade ritat och skrivit så fint på svarta talan. Trevlig sommar, tror jag det stod, och så hade hon ritat blom­mor, sol och svenska flaggan. Kvällen innan hade vi varit ute och plockat liljekonvaljer att ha på skolbänken. Och det var alltid vackert väder och alla blommor hade ”slagit ut på ängen”, som Evert Taube sjöng. Och så var det ju. Nu i år undrar jag om inte det passat bättre att sjunga psalmen i pingsthelgen, som i och för sig inte är någon helg längre. Sommaren kom i år med en rasande fart - från ena dagen till den andra. När det nu är dags för examen så är väl allt redan utblommat. Mellan hägg och syren, sägs det, men nu undrar jag – nu för­tiden blommar väl dessa två samtidigt? Man hinner inte känna doften av hägg förrän den blandas med syrendoften.Tänk om man kunde, med nå´n sorts teknik, stanna upp och låta naturen blomma i lite lagom takt. Så att man hinner med allt. Teknik, ja.

Dagny Carlsson, som i maj fyller 106 år, är en person som jag beundrar. Hon skriver så klokt och belyser sin och vår samtid så målande. Det här med teknik och nymodigheter över­allt, beskriver hon så perfekt att jag känner att det kunde varit jag som skrev. Ett exempel är när hon i stället för en nyckel till sitt hotellrum, fick ett kort hon skulle sticka in i en liten springa under dörrhandtaget. Men det hon sedan inte förstod, och inte jag heller, var att om man ska tända lam­porna i rummet måste man också använda kortet! För att inte tala om när man skulle åka hiss. Jag minns när vi tre kollegor, hade checkat in på ett alldeles ”sprillans” nytt hotell. Högt upp skulle vi. Vi gick in i hissen, tryckte på knappen - inget hände. Vi tryckte igen. Inget hände! Då kom en man in i hissen och frå­gade vilket våningsplan vi skulle till. Vi svarade lite bekym­rat att det verkar vara nå´t fel, hissen rör sig inte. Då log han lite och sa, ”har ni startat den med kortet då?” Det hade vi förstås inte gjort, hur skulle vi förstå det??

Tänk så många hissar man åkt i sin da´r. Och med så många människor. Ett exempel är från början på 90-talet, när jag kom tillbaka till jobbet från ett möte, där jag fått min första pensions­prognos/-rådgivning. Det mötet hade gjort mig så arg. Där i hissen stod Bo Könberg - som ingick i den ”arbetsgrupp” som hade förändrat/uppdaterat pensions­systemet! Könberg var, som vanligt, väldigt trevlig och småpratade så som man gjorde i hissarna förr i tiden! Ef­tersom det nu hade gått upp för mig hur det nya pensionssystemet, som jag tyckte han hade ansvar för, skulle fungera, så hade jag svårt att småprata lite glatt om väder och vind. Nej, jag tänkte faktiskt sparka honom på smalbenen. Arg var jag, som sagt!

Många kända och okända personer har jag delat hiss med. Det mesta har man väl glömt bort, men en sak, eller en person minns jag än. Det var när jag på 70-talet delade hiss med Demis Roussos. (Ni minns honom, eller hur?) Det här var en väldigt liten och gam­mal hiss, ni vet en sådan med en gallergrind att stänga. Vad han pratade om eller om han över­huvud­taget sa något, minns jag inte. Men oj vad han doftade gott. Hissen var som sagt väl­digt liten, så man stod nära varandra. Ef­tersom hans mage var ganska stor, så blev det näs­tan lite fööör nära. Men han doftade ju så gott. Undrar vad den parfymen hette?

Apropå mage. Och dofter. För ett antal år sedan var en väninna och jag, till en handelsträd­gård utanför Borlänge som är något alldeles unikt - Bäsna Trädgård. En upplevelse att gå där och bara titta och njuta av allt möjligt vackert. Och kanske annat som bara är lite roligt, kanske? Där fanns bl.a. en köttätande växt, som man faktiskt fick röra vid. Våra barn tyckte det var jättekul att sticka fram fingret mot blomman och känna hur den slöt sig om deras finger­toppar, med små tänder, kändes det som. Vi mammor vågade nog inte riktigt först, men jag tog mod till mig och stack fram fingret. Men huuu så obehagligt!! Som en ren reflex tog jag ett steg bakåt, rätt mot något mjukt! Det visade sig att det var Göran Greider, eller egent­ligen hans mage! Han såg hur generad jag blev, skrattade lite och sa ”där landade du mjukt, eller hur?” Så nu kan jag stoltsera med att jag kanske är en av de få som studsat mot Göran Greiders mage! Nu vet jag inte om han doftade något speciellt men hade han gjort det så hade nog den doften dränkts i alla ljuvliga dofter från alla möjliga växter och blommor.

Visst är det konstigt vilka minnen som kan ”poppa” upp när man plötsligt känner en doft. Häromdagen passerade jag en dam som doftade en parfym jag brukade ha förr. Då flög ju tankarna bakåt några 20-30 år. Och ett minne dök upp. När jag en dag kom hem från jobbet och gick av bussen och gått en bit kände jag hur det doftade eller snarare luktade parfym i hela om­rådet. Hur kunde det komma sig? Vi brukade känna när markägaren en bit ifrån oss hällde ut gödselvatten på sina åkrar. Det luktar inte gott… Lika illa var det när Marabou ren­sade sina tankar. Stor skillnad när det bara doftade choklad. Den här dagen var det något annat luften. Plötsligt såg jag barnen som var ute och lekte, de hade väldigt roligt. De kom fram till mig, glädjestrålande och sa ”kom får du känna va´ gott det luktar vid Stinas sand­låda!!” Jo, svarade jag, jag känner det men var kommer par­fymen ifrån? Glatt berättade min son, att ett av de lite äldre barnen hade hittat parfym i sopcontainern och de andra var så glada för ”åååh så gott det luktar”. Då insåg jag – det är mina parfymer! Dagen innan hade jag rensat bland mina gamla parfymflaskor, duschkrämer osv. och slängt så ordentligt i vårt soprum!!! Tror inte jag berättade att det var mina gamla dofter som nu spreds för vinden.