Hösten är den årstid då jag helst vill kura ihop mig i skönaste fåtöljen, tända ljus, läsa en bok. ”Kura skymning” kanske. Hur det där med att ha tända ljus och samtidigt läsa en bok, ska gå ihop vet jag inte riktigt. Men man får väl göra en sak i taget. Eller så klart ha läslampan tänd också.

En del föredrar ju att lyssna på en bok. Men det kan inte jag. Hur lär man sig det? Om jag sitter ner och bara lyssnar på någon som läser, är det lätt hänt att tankarna far iväg. Har jag ”proppar” i öronen och går omkring och pysslar med annat så är det samma sak. Jag ser plötsligt dammet. Eller disken. Eller också börjar jag fundera på om jag ska byta kuddar i soffan m.m. Men om jag håller i en bok och läser en text, går jag in i den på ett helt annat sätt. Det är klart – jag kan bli distraherad ändå, om det t.ex. står lite konstigt – att de inte an­vänder orden de o dem på rätt ställe m.m. Då tar det en stund innan jag slappnar av och får in ”det rätta flödet” och kan fortsätta läsa. Vet man inte skillnaden så förstår jag inte varför man inte använder ordet ”dom” genomgående?

För att inte tala om att läsa en bok i en ”läsplatta!? Omöjligt. Jag kan ju inte ens läsa ett ut­kast till blogginläggen i datorn utan måste skriva ut det på papper för att kunna korrektur­läsa. Men det ska jag inte gå in på, det är nog bara en assistent som har jobbat med att kor­rektur­läsa manus, som förstår vad jag pratar om.  

Just nu har jag sju böcker som ligger och väntar på att bli lästa. Det känns som att jag aldrig har den tiden, att sitta ner med en bok några timmar. Visst finns det böcker man kan läsa en stund, lägga ifrån sig och gå och diska i stället. Medan andra absolut inte går att släppa, att avbryta en bra bok är nästan omöjligt. Dvs. en så´n som man inte läser när man åker pendel­tåg, man kan ju inte fortsätta sitta kvar på pendeltåget tills man läst klart boken – eller åt­minstone kapitlet. Det slutar kanske med att man hamnar i Södertälje eller Nynäshamn – typ. Eller att man är så inne i boken att man, när dörrarna öppnas, får för sig att ”hjälp här ska jag av”, och går av en eller ett par stationer tidigare. Det har hänt mig ett par gånger. Jag har suttit på pendeltåget från sta´n och varit helt försjunken i en bra bok, varken hört eller sett vad som pågått runt om i vagnen. Men någonstans i bakhuvu­det hör jag ändå stations­utropen. Reptilhjärnan eller vilken del av hjärnan det nu är, säger att man ska gå av efter en stund.  Man kanske gör som en liten ”man” gjorde när han skulle lyssna på fröken. Hon frå­gade efter en liten stund om han hörde vad hon sa? Han svarade ”Ja, men jag lyssnar bara med ena örat idag”! 

Plötsligt stod jag där på perrongen. Där upptäckte jag en person som brukar gå av stationen före min, nu kom han och gick i rask takt på MIN station. Hihiii tänkte jag – nu åkte han för långt. Sen såg jag mig om – upptäckte ett företag som brukade finnas vid min station. Jag hann tänka ”Va? Har dom flyttat hit??” Tre sekunder senare insåg jag att det var jag som gått av för tidigt!! En så’n gång gäller det att man låtsas att det visst är här jag ska gå av idag. Man tittar på klockan som om man väntade på någon och försöker verka oberörd. För TÄNK om någon sett att jag gått av fel?? Tror man verkligen att någon som sitter på tåget, djupt för­sjunken i sin tidning eller bok, bryr sig? Varför är man så rädd eller generad när man bryter en vana? Eller ve och fasa – när man ramlat eller snubblat, då ska man ju kvickt som sjutton upp igen och glatt knalla vidare. ”Nej inte gjorde det där ont, inte”. En gång råkade jag ut för detta, jag sprang efter tåget, upp för trapporna för att hinna innan dörrarna stängdes. Det här var långt innan vagnen, som det är nu, var i nivå med perrongen. Jag snubblade på trapp­steget, tog emot mig med händerna och fick på nå´t sätt ena tummen i kläm mellan översta och nedersta steget. Jäkar så ont det gjorde. Men jag visade inte med en min hur det kän­des. Jag gick och satte mig, tog av mig handskarna och tog upp boken. Hjälp! Tummen stod rätt ut! När jag rörde den gjorde det så ont så jag trodde jag skulle svimma. Senare den dagen gick jag till företagslä­karen som konstaterade att inget var brutet men en kraftig stuk­ning…… Att skriva på ett tangentbord ”utan” ena tummen var inte alls lätt, kan jag berätta.

För att återgå till det jag började prata om – att läsa böcker. Förr var jag periodare. Ibland läste jag ett par böcker i veckan, sen kunde det bli tvärstopp i månader. Jag kunde bli sit­tande med en bok till långt efter läggdags. Att ligga i sängen och läsa innan man ska sova, som så många gör, kan inte jag. Skulle jag göra det så blev det inte många böcker lästa. En ”mig närstående person” sa en gång ”jag är så avundsjuk på dig som somnar innan du lagt huvudet på kudden”. Och så är det faktiskt för det mesta. Åtminstone när jag är hemma. 

I vår familj läste vi alltid böcker. Mina föräldrar och syster lånade högvis med böcker på biblioteket, så hemma fanns det alltid något att läsa. När jag började i fjärde eller femte klass, var lyckan total när jag fick dispens för att låna böcker på ”vuxenbiblioteket”. Hittills hade jag bara lånat på ”barnbiblioteket”. Från och med nu skulle jag alltså inte behöva läsa bara barn­böcker. Det var egentligen bara en särskild avdelning för barnböck­erna, en liten halvtrappa ner i biblioteket. Det var så på den tiden – i tidernas begynnelse låter det som – att biblio­teket – Sockenbiblioteket i Leksand – hade en särskild avdelning för barn, och en vuxen­avdelning där man måste vara 13-14 år för att få låna. Men jag hade ett enormt läsintresse och läste allt, och det uppmärksamma­des väl av bibliotekarien, som var en snäll farbror som luktade cigarr. (Bond hette han har jag för mig?) Från och med nu skulle jag alltså inte be­höva läsa bara barnböcker. Bibliotekarien kollade noga så att vi unga inte lånade någon ”ful” bok. Han pratade ofta om böcker och rekommenderade gärna böcker som han tyckte jag skulle läsa, t.e.x. Tre män i en båt av Jerome K. Jerome. (Jag hade glömt vad författaren hette, men Google är bra!) Men visst, jag tyckte den var ganska rolig. Jag förstår inte varför jag kommer ihåg just den, det kanske var den första ”vuxna” bok jag läste? Kanske ska man läsa den igen? Har för mig att den gjordes som film senare?? Jag är i alla fall glad att någon redan då förstod att man kan uppmuntra unga människor att läsa ”det mesta”.

Till slut vill jag bara visa en bild som säger mer än tusen ord egentligen. Här är det inte tal om att sätta ungen – eller för den delen mormor/farmor – i soffan med en Ipad eller telefon. OBS bebisens intresserade uppsyn. Så spännande det verkar vara, det mormor läser! Bilden har jag hämtat från ”Gratis bilder från Shutterstock”.

 




Har ni tänkt på hur ofta man ser föräldrar som bara…. Men nej – det tar vi en annan gång!!

Önskar er en riktigt skön höst med många bra böcker!